Bloggen: Avsked

För ett år sedan skrev jag det här inlägget. Det hade rubriken ”Hurra!” och handlade om att en blastocyst fått flytta in.

Resten är historia, som man brukar säga. Jag har ju berättat den historien här på bloggen, men jag tänkte att det får vara nog nu, när någon finns.

Och nej, jag har inte glömt ”du” i ”Medan du finns”. Du finns i min värld, också.

Kanske kommer jag att berätta en annan historia någon annan stans. Om ni vill läsa den, så får ni gärna skriva ett mejl och berätta varför. Och om ni har någon egen blogg. Och ungefär var ni bor (dvs bor ni i Stuvsta kan ni skriva Stockholm, bor ni i Linghem kan ni skriva Linköping. Inte mer precision än så). Några närmast sörjande kanske jag berättar för ändå:-)

Med tacksamhet och en gnutta vemod tar jag adjö av er här och nu.

Tack till er som läst, kommenterat, peppat och stöttat.

Vemod dels för att jag gillar att blogga här, men också vemod för alla er där ute som kämpar. Jag vet precis hur det är, och det är förjävligt när man är mitt i. Nu efteråt tror jag mig ändå ha någon glädje av det, för jag känner inte igen mig i det föräldragnäll jag ändå möter, tacksamheten tar över.

Jag önskar alla er som kämpar föräldralycka, hur ni än kommer dit. Och ni som blivit föräldrar, lycka till.

Kram och hej.

 

PS! Eftersom det fortfarande är oväntat många läsare på gamla inlägg, får bloggen skramla runt här lite till. Läs den gärna från början, fram till det lyckliga slutet.

Mamma: Ögonblick

På nätterna ligger hans lilla varma kropp bredvid min, mage mot mage, i den böj som bildas när jag ligger på sidan och drar upp knäna och sträcker ut min arm framför mig. När han vill äta byter vi sida, han och jag. Han äter tills han somnar. Vi får precis plats under hans spjälsängstäcke, så att det inte ska bli för varmt.

Det är det vackraste som finns. Ibland somnar han lite tidigt och jag smyger upp igen och sedan lägger jag mig tätt intill maken i stället fram tills det är dags att amma nästa gång, och kan längta tills jag får ligga bredvid maken igen.

Men ändå inte. De här nätterna kommer aldrig mer igen. Ändå inbillar jag mig att de kommer ha betydelse i all evighet.

Mamma: Utanförskap

Mammorna på gården pratar förlossning.  Först är jag där, men sedan går jag iväg lite. Det är något med den där VAGINALA förlossningen, det är liksom lite finare.

Även hon som sprack härifrån till evigheten och ett år efter inte är bra ännu tycker det var helt fantastiskt att veta hur mycket man KLARAR som kvinna efter att ha gått igenom en VAGINAL förlossning.

Mammor frågar käckt: ”Gick det bra?” när de för första gången träffar en (gärna nästan okänd) mamma med en liten.

Jag frågar (om det känns relevant): ”Hur gick det?”

Det är väl min egen inte så roliga förlossning som satt spår.

Men jag har också svårt för det där självklara, fortfarande, det där att ta ett barn för givet. Att mammor gnäller på att de blivit nedkissade, eller inte får sova, eller inte kan lämna bebisen och således inte kan göra vad de nog gjorde förr.

Det där suckandet, jag längtar efter att få känna det, men mest känner jag bara tacksamhet.

Mamma: Fylleriövning

Sent om sider fyller jag i en blankett: den från kliniken.

Med datum, vikt, längd, kön och förlossnings-sätt.

Och så en fält för egna kommentarer, där jag skriver att han är frisk och att graviditeten gick bra.

Och ett tack. Hur tackar man för ett barn? Och hur kan man ta betalt för att göra dem?

Sådant är nu livet så jag formulerar några futtiga ord.

Och tänker att det är åtminstone inte som i hästavel, där (har jag för mig) man betalar både en inseminationsavgift och en avgift vid levande föl.

Så mycket pengar har vi inte, om vi skulle betala vad han är värd. Allting.

Mamma: Lessons learned

Att skriva råd till andra i kommentarer är lätt. Det är dock inte alls lika lätt att veta  om de tas emot som de var tänkta, eller ens så välkomna. Ofta vill, tror jag, människor berätta, få det ur sig, snarare än få sk goda råd.

Det här inlägget har gnagt lite, jag har någon slags vilja att dela med mig av de erfarenheter jag fått med mig under de har åren. Så jag skriver dem här, till ingen speciell eller just till dig.

Sök hjälp… och läs på innan du gör det. Ju äldre man är, desto viktigare att söka hjälp fort om det inte bli några barn. Och man måste läsa på vad som gäller i ens landsting, om man ska ha varit sambo ett visst tag eller försökt ett visst tag, så att man säger rätt grej.

…men inte vilken som helst. Herregud, alla råd om en örttant i Stockholm, om nån viss akupunktör, rosenrot, slappna av, raw food, ställa sig på huvudet efter sex… Jag har försökt hålla mig till vetenskapliga fakta. Och kan ändå undra varför det gick kass för oss i landstinget, men väldigt bra privat. De baserade sig ju på vetenskapliga fakta båda två… men sa lite olika saker.

Hitta en vän… Jag har aldrig varit helt öppen med vår situation. Jag tror att det var rätt för just mig i den omgivning jag har varit, men jag tror att det är bättre att vara öppen. Kan man inte det, måste man snabbt hitta någon i liknande situation i närheten. Och tro mig, du är inte ensam.

…och ett proffs. Att prata med någon som kan barnlöshet var guld värt för mig. Det var en kurator jag fick genom landstinget, på frikortet. Vi började träffas ganska fort, och vi träffades i ungefär ett halvår. Sedan hade jag kraft att själv hantera situationen.

Överväg adoption. Vården kommer inte att lyfta fram det, men tänk tankarna redan i samband med att du eller ni blir utredda.

Inled adoptionsprocessen snabbt. Gift er, och ställ er i kö i en adoptionsorganisation. Det är viktigast för att inte förlora dyrbar tid om ivf:erna inte går vägen. Att gå adoptionskursen är också bra och betyder inte att ni förbinder er till någonting. Är ni inte övertygade innan kan ni ha det som ett tillfälle att tänka igenom adoption. Har man tid kan man såklart göra en sak i taget, men så unga var inte vi. Och hade vi varit yngre, vet jag inte om vi velat vänta längre än nödvändigt ändå.

Våga ge upp. Jag har gjort åtta ivf-försök, eftersom ingen kunde förstå vad som var fel och sa att ”det borde gå”. Jag hade gjort ett till om vi inte lyckats, för vi har embryon kvar i frysen. Hade vi inte lyckats hade jag sannolikt kunnat adoptera ett barn nu i höst. Det är lätt, om pengarna finns, att bara göra ett försök till. Men det TÄR ju väldigt mycket. Nu har jag ju mitt barn, är lyckligast i världen över att det just är han. Men jag fattar också, att hade vi i stället gett upp tidigare och adopterat så hade jag ju varit exakt lika lyckligast i världen över just det barnet. Och sluppit en massa jobbiga behandlingar och kunnat lägga den energin på annat.  Dessutom ska ju adoptivföräldrar vara lyckligare än de som lyckats med ivf, enligt en ny studie. När skulle jag gett upp då? Så här i efterhand går det ju inte att säga – och det är klart att jag på sätt och vis tycker att jag gjorde rätt, eftersom det gick vägen. Jag gjorde ivf så länge jag inte förlorade adoptions-tid, var resonemanget. Men det kostade som sagt under tiden.

Bli vän med ditt barnlösa jag. Jag var en missunsam bitch. Avundades magarna, blev bitter över hon som förlorade sitt barn vid födseln men sedan ändå fick ett levande barn före mig (hur sjukt är inte det!), orkade inte med andras bebislycka. Och först efter ett tag fattade jag, att det var inte JAG som var sån – det var mitt barnlösa jag. Och hon fick hållas (om än inte offentligt såklart) och jag tyckte om henne som hon var, accepterade de där känslorna men försökte ändå inte undvika situationer som gjorde mig ledsen när det gällde människor jag tycker om, men undvek situationerna med mer avlägsna bekanta. Nu är ju mitt vanliga, glada, generösa jag tillbaka.

Lev. Barn är inte meningen med livet, även om de tillför mening till livet precis som en hel massa andra saker. Jag har vistats nära döden, och vet hur skört livet är. Och att det inte går att trycka på paus, även om det känns så. Man orkar bättre om man har roligt (även om det inte är så lätt).Oavsett hur det slutar måste man leva vidare.

Mamma: Spretigt

Jag funderar på vad jag ska göra med bloggen. Inlägg som det förra passar inte riktigt in på en barnlängtansblogg. Och även om det nog kommer barn efter detta, så kommer det barnet inte så snart att det finns intressanta saker att skriva fram till dess, som håller sig rimligt inom ämnet.

Till höger finns ett antal av de bloggar jag följer, mer eller mindre slaviskt. Tillsammans är det en samling med dramatiska öden – allt från den som lyckats bli gravid och få levande barn på sin första ivf och den som fick rekordsnabbt barnbesked om en fin liten människa, till den den där kärleken tog slut innan det blev något barn och den där kärleken kommer vara till en bebis för evigt för att den efterlängtade inte fick vara kvar hos oss.

Och allt däremellan (och jag kanske har missat någon ytterlighet, men jag ville mest visa på det olika).

Ni berör mig, allihop. Ni har varit viktiga för mig, allihop. Tillsammans är man mindre ensam, som någon bok heter. Så jag måste säga tack. Tack.

EVL skrev att även med barn är man alltid ofrivilligt barnlös i hjärtat, och jag håller med. Även om jag med tiden blir mer och mer mamma på den platsen, av naturliga skäl.

Jag får se hur jag gör. Med bloggen alltså. Men ännu kastar jag inte in handduken.

Appropå det, vet någon om det finns ett enkelt sätt att spara ner bloggen som helhet som en pdf eller så?

Mamma: Belöningen

Det är underbart att hålla i sitt lilla, lilla barn, alla 22 timmarna om dygnet. Även efter efter att den första månaden passerats med god marginal.

Till slut börjar jag dock fundera på om det är ömsesidigt, det där med den underbara känslan – han gråter, äter eller stirrar med förvirrad blick ut mot världen.

Men: Plötsligt händer det.

Han ler.

Jag och 25 000 i månaden, resten av livet. Så känns det ungefär, och jag tänker att jag måste göra något rätt i alla fall.

Mamma: Klara Z

Så, nu är jag den sista här i världen ( i alla fall i den här världen)  som lyssnat på Klara Zimmergrens sommar.

Jag lyssnar i hörlurar när nattens mörker lagt sig, medan jag ammar. Klara känns så nära, som om det var min egen historia, att jag nästan glömmer det ammande barnet vid min sida när jag grinar åt stona som lägger hö över sina döda föl.

Det är märkligt det där, hur lika erfarenheter kan vara. Jag känner inte alls igen mig i alla barnlängtansbloggar jag läser, men i många. Det är något djupt mänskligt i kriser, den  som har varit där vet.

Hon som hade nästan en kopia av min förlossning, till exempel, men utan att ha med sig den där tacksamheten över att hon alls blev gravid, hon skällde lite på mig när jag berättade att jag ändå var tacksam att allt gått bra. ”Men sluta, det har gått ett år, jag kan fortfarande gråta när jag tänker på att jag missade de första timmarna med mitt barn, men måste inte vara tacksam jämt”.

Så jag försöker att inte vara tacksam jämt. Ta det här med amning, till exempel. Små barn vill amma hela tiden, tydligen. Och då menar jag hela tiden. ”Låta barnet äta klart” läser man i käcka råd. Men om barnet aldrig äter klart? Jag ammar bekvämt på min utvalda plats, men också i panik på ICA, när jag äter, när jag går, när vagnen inte duger (när duger vagnen?)… jag har inte ammat på toa ännu, men jag misstänker att det kommer.

Jag är tacksam att det inte är vinter, så det går att amma nästan var som helst. Och något litet ögonblick varje dag unnar jag mig att inte vara så tacksam, utan suckar över att han vill äta IGEN. Men bara ett litet ögonblick – för ja, oändligt tacksam är vad jag är.

Mamma: Föräldrar

Så är vi där, äntligen.

Mamma och pappa till någon som påstås likna oss, fast med hår på öronen.

Som har blivit lite förkyld och snörvlar när han sover.

Till någon som vill äta timmar i sträck och helst vill bli buren. Som man måste byta kläder på upp till fem gånger om dagen. Som skriker förvånansvärt högt men inte så ofta (men ofta nog).

Han tar tid. Han får ta tid. Jag älskar att han tar tid.

”Passa på och njut” säger folk, som om jag inte gjorde det. Som om jag bara skulle vara undersövd och stressad och förtvivlad småbarnsförälder. Och det må vara så att jag har svårt att passa tider nu med vår nya familjemedlem, men jag stressar aldrig. Och särskilt trött är jag inte heller, mer än sviterna efter förlossningen med det blir bara bättre.

Så jag njuter. Och inser att vara spädbarnsförälder är nog inte samma sak som att vara mamma till en treåring, det väldigt lilla barnet bara ÄR ju. Det är Vi och Nu.

Det gör mig gråtfärdig att vi kom hit, till slut. Att vår familj blev just den här.

Mamma: Förlossningen

Låt mig säga en sak först: slutet gott, allting gott. Hade vi bott i ett annat land hade det nog varit tack och hej med någon av oss, men nu bor vi i ett land med en av världens lägsta mödradödligheter. Nu blev det aldrig ens allvarligt på riktigt riktigt.

Den glädjen.

Men ändå: den enda gången i livet man är nästan där, att inte få träffa sitt helt nyfödda barn.

Den sorgen.

Att vara på en uppvakningsavdelning timme efter timme medan maken följer hur de skrynkliga öronen sakta rätar ut sig. Att när jag väl träffar mitt barn är jag i så dåligt skick att jag har svårt att minnas det efteråt. Jag minns att han sov, men maken sa att det var hans ögon när jag frågade.

Den förlusten.

Förlossningen var inte viktig till en början, men den blev det. Mest för att jag lade en del tid på att den skulle bli så bra som möjligt. Det blev den sannolikt också, men vi hade otur. Omständigheterna blev sämsta möjliga, och det slutade med snitt (som det gör för cirka en av tio) och personal som bad om ursäkt nästan. Och som sa att Nästa Gång, då kan det bli bättre. Nästa Gång, då kan du föda som vanligt.

Det hånet.

För sex år och åtta ivf:er, det blir ingen nästa gång. Och vadå nästa gång? Det vet väl de inget om? Och dessutom – varför är det viktigt, egentligen? Med hur barnet kommer ut? Många är extremt nöjda med sina förlossningsupplevelser ”jag klarar mer än jag tror”. Jag behöver inget sånt, jag anade redan innan att oavsett hur bra förlossningen blev, skulle den inte bevisa något nytt för mig på det sättet, jag har klarat en hel del redan.  Jag hade ändå hoppats att den skulle bli en stor upplevelse. Det blev den inte, jag har svårt att ens koppla den till sonen som kom.  Men så är livet – inte som man tror och hoppas.

Den insikten.

Och skulle någon nu ensam ha litens första timmar i livet, är det väl hans pappa och inte jag. Jag har fått ha honom i magen och känna hans sparkar, han ligger timmar vid mitt bröst varje dag (på gott och ont!) och den första tiden är mest min. Och, viktigast av allt. Han är här, och trots förlossningen blev slutet gott, allting gott. Nu börjar resten av livet.

Den tacksamheten.